Min Pappa och jag på en resa i tiden ⏳

Året är 1937 det är den 6 februari, min Far Tage, Valentin Östlund föds. Han växer upp med sin mor Marta, sin far Nils samt sin äldre bror Olle i Seglindstorp, Östansjö, Sköllersta. Strax innan de flyttar in till Hallsberg utökas familjen med en syster, Barbro.

Idag har vi, min far och jag åkt runt för att jag ännu en gång ska få ta del av hans historier, jag har gjort det förut, vi har åkt rundan tidigare men idag ska jag dokumentera den efter bästa förmåga. För att minnas, för att bevara, för att det är viktigt, för att det är ett liv, för att berättelserna inte ska glömmas, för att barnen, barnbarnen och kanske barnbarnsbarn ska få ta del av historien, hitta pusselbitar från det förflutna som format dem till de individer de är. Kanske för att förstå mig själv, förstå mina mönster, förstå mitt liv och de människor jag har omkring mig. Vi formas, vi anpassar oss, vi lever med mönster som ibland passar oss men ibland förgör oss och förstör i nya relationer. Komma underfund med varifrån beteenden kommer, beteenden som passade dem och då men som inte passar in på mig och mitt liv idag. Få pusselbitar för att inte låta mönster som inte skapar kärlek och lycka vidare till nästa generation, få ro, förlåta, gå vidare. För att se tillbaka på förfädernas slit, deras liv. Vi alla gjorde så gott vi kunde med det vi hade just då och det var gott!

Men vi börjar här på macken i Pålsboda som när pappa började skolan var en taxistation.
Min pappa gick första och andra klass i Pålsbodaskolan för Joganboskolan tillhandahöll inte dessa klasser där då.


Här i skolan i Pålsboda gick pappa klass ett och två. Fönstret längst upp till vänster var hans skolsal.


Klass 3 till 1/2 7an gick han på Joganboskolan, som låg ca sex kilometer från där de bodde.

Redan som sjuåring fick han på sommaren promenera eller ta cykeln över gärdena och på vintern skidorna för att komma till Joganboskolan. Härifrån blev han de första åren hämtad av taxin, som bestod av två stora svarta bilar och av märket Kaiser-Frazer, till Pålsboda taxistation, nuvarande macken.

Min farmor satte på den lille gossen ryggsäcken, med en termos varm choklad och en smörgås och hej då, sen fick han ensam gå de långa sex kilometrarna. Det var sex grindar på vägen att passera. På vintern var det kolsvart när han gav sig iväg. Med sig hade han en karbidlampa som han själv fått hämta stenarna till, fyllt lampan, hällt på vatten och på med locket. Sen öppnade man och tände, det var ett skarpt sken. När han kom hem fick han knacka ur resterna ur lampan och fylla den på nytt.

Hade han otur på vägen kanske nån busig kompis slängde en snöboll som träffade ryggsäcken och termosen, som var av tunt, skört glas och krasch, choklad i hela ryggsäcken, blöt rygg och tillika smörgåsen. Men det var så det var.

Skidor hade han på vintern. Då var det raka skidor alltså ingen böj längst fram, men den fixade min farmor på kvällen vid spisen. Spisen hade en stång fram för spiselkroken, där spändes skidspetsarna fast och böjdes runt med hjälp av tyngder och på morgonen var det en ståtlig böj. Vilken sen hade rätats ut på eftermiddagen när hemfärden skulle ske, men då var det ju inte bråttom. Ibland pajade bininngen, någon skruv lossnade, då var det bara att pulsa de resterande kilometrarna.
Han minns inget gnäll eller att det var besvärligt, det var så det var, då, på den tiden.

Här är Joganboskolan. Pappas klassrum var närmast till vänster. Det kanske gick fyra barn i hans årskull, så han hade inte mycket kompisar, han lekte mest med sommargästernas barn. Han hade även en egen ”Mollgan”, en låtsaskompis, som tydligen inte hade något namn.
Hans bror Olle var ju sex år äldre än han så de lekte inte så mycket de heller.
En av sommargästerna var Tomas Danielssons, stressdoktorn, föräldrar. Tomas har två äldre syskon varav den ene lekte min pappa med. Han berättar att den killen bodde ju i stan och hade med sig leksakspistol, cowboy och indiangrejor som de lekte med. Men de barnen var bara med ut hit på landet ibland.

Arne som bodde på Sätra, var visst också en kille pappa lekte med. Han gick i klassen över pappa. En dag skulle de cykla till en plats, Ön, för att sälja majblommor. De som bodde i det huset var visst inte så trevliga. Men de ville ju tjäna en slant och det fanns ju inte en uppsjö av bostäder och potentiella köpare. Arne hade cykel och på vägen hem hade det bildats regnfåror i gruset så han brakade av cykeln och pappa trodde han dött. Men Arne reste sig, cykeln var krokig. De ledde den hem och om det blev någon majblomsförsäljning den gången minns han inte.

Skolan brann för ett antal år sedan men vid mitt förra besök, vilket var strax innan, så var vi inne i skolan och tittade.


I huset här nedan bodde Pappas lärare, Einar Hult, och pappa drar sig till minnes att han hade en Chevrolet som han och några fler barn fått åka med i och den färden slutade i diket, men farten var låg och alla hjälptes åt att få upp bilen på vägen igen.

Einar var morbror till en kompis, Sven, pappa har idag i sin loge. Vi knackade på men han var inte hemma däremot fick vi en liten pratstund med Svens syster som också gärna delade med sig av gamla dagar.
Vägarna korsas.


Vi åker förbi sockenkyrkan och pappa berättar:
- Här har jag sjungit solo en gång.
- Gick det bra?
- Ja det gjorde det.


Vägen vi åker på idag fanns inte då. Pappa pekar, här genom hagarna var det jag gick till skolan.

En berättelse från en dag när pappa gick genom hagarna, hem från skolan. Det gick djur i hagarna och i denna hage gick unghästar. En av unghästarna kanske blev rädd och sparkade bakut och sparken träffade pappa mitt i pannan så han svimmade. Där låg han, ensam, avsvimmad tills Gunvor såg honom och rusade till Joganboskolan där hans bror Olle var. Olle rusar dit och bär hem pappa som efter det låg i koma flera dagar. Det som räddade livet på honom var hans skärmmössa, skärmen, som hade avtryck av hoven, tog en del av smällen.


Vi kom till vägen som går ner till Hällebosjön och Kalvskalla. Det ska vara en av Sveriges hemligaste sjöar minns jag att jag läst någon gång. Jag var där mycket när jag var mellan 15-20 år. Där är jättefint men vi brydde oss inte om att åka dit idag.
Men här i fönstret, i ett hus alldeles vid vägen som går till badet och sjön, som skymtar i buskagen var det förr en kiosk där man kunde köpa godis för en femöring.


Min farfar hade fem syskon Arne, Kalle, Erik, Annie och Karin.
I huset nedan bodde Kalle, som var gift med Rut. Rut var en kvinna som kom från stan.


Här var en sjö när pappa var liten. Han och Olle la ut mjärdar men då var det ofta pappa som fick vittja dem eftersom Olle jobbade. En dag låg där en jättestor gädda som hade legat en stund i mjärden och försökt komma loss. Det var trångt åt gäddan så nästan alla fjäll var borta. Pappa fick upp mjärden och gäddan och fick ihjäl den med nån pinne. Sen var det att frakta den hala gäddan på pakethållaren hem, den for av titt som tätt så när han efter alla vedermödor stolt visar upp den för farmor säger hon: - Nej det där är inget att ha, en gammal trägädda. 5,2 kg vägde den. Men de på Sätra tog hand om den.
Det var hans kompis Arne Hellberg som tillsammans med sin familj bodde på Sätra, de var många i familjen. Pappa minns inte om de fick gäddan eller om farmor bara sa det för att göra pappa glad, att någon ville äta upp gäddan.


Östansjö gård
Den här gården köpte pappas farfar Otto med sin Hanna.
Otto var smed, en skicklig sådan sägs det. Han åkte över ett par gånger till Amerika och arbetade som smed och för pengarna han tjänade köpte han Östansjö Gård. På den tiden en stor fin gård men idag bara några hus, i ruiner, kvar. Men ladugårdarna och uthusen har jag sett flera gånger när jag åkt till Hällebosjön. Det kändes alltid som om man körde på deras gård för vägen gick rakt igenom.
Som pappa minns köptes gården i början 1900 talet av Otto för 20.000 kr och såldes någon gång i mitten av 50 talet för runt 500.000 kr.

Otto var en stor, stark man och pappa hörde en historia om honom av en man, Bernhard, som arbetade precis som min pappa, på Ekblad & Reimers på Köpmangatan i Örebro. Otto hade kommit in och köpt hässjetråd, rullar med tråd till höhässjorna som vägde omkring 50 kg/rulle. Otto tog två, en runt ena axeln och en runt den andra, sen gick han. Bernard undrade om hästen och vagnen stod utanför, men nejdå sa Otto de här bär jag. Från Köpmangatan till Hamplan där hästekipaget stod. Bernhard var förundrad och gick efter för att se om detta stämde och döm om hans ännu större förvåning när Otto står lugnt på vägen mot Hamnplan med 100 kg runt sig och talar med en bekant. Så nog var han stark allt, min gammelfarfar.

Min gammelfarmor, Hulda, minns pappa som ödmjuk och fin men alltid sjuk och hon var sällan ute. Han minns att när de kom och hälsade då åkte de alltid häst och vagn och Hulda var inlindad i filtar och sjalar runt hela huvudet, ansiktet och kroppen. När pappa hälsade på hemma hos dem tog sig Hulda fram i huset med hjälp av en stol som hon sköt framför sig. Man tager vad man haver nu när inte rullatorn var uppfunnen.

I detta hus, ovan, bodde de ända tills äldste sonen Anders med fru Gerd tog över gården då flyttade Otto och Hanna in i detta huset, nedan, som låg alldeles bredvid.

Anders och Gerds son, Göran Östlund, som förövrigt är min kollega och pappas kusin. Jag har träffat honom ett par gånger i yrkessammanhang.

Pappa minns bara när det var Anders och Gerd som hade gården.

Till jul bjöd Otto och Hanna in hela släkten på julmiddag. Pappa förundras över hur de fick plats men mest minns han att det bjöds på svagdricka.


De fick el indraget till gården omkring år 1947, de var så stolta över det. Så mycket enklare allt måste ha blivit för dem.


På bilden nedan, ser ni husanden? Visst ser det ut som en go och glad gubbe, kanske Otto?


Allt är idag bara skärvor av dess forna glas dagar. Jag trevade mig fram bland tistlar, nässlor och blommor för att titta in i husen. Synd att de förfallit. Det känns lite kusligt, så öde, ingen som bryr sig om husens existens och alla minnen som finns bevarade i dess väggar. Nu tar naturen över, naturen äter sig in i huset, ser över tid till att det åter blir mylla och näring till kommande träd att tillverka nya hus av. Så på något sätt lever de vidare i det eviga, fantastiska kretsloppet.

Apropå träd, pappa berättar att han var med och planterade granar i skogen när han var liten. Idag är där kalhygge vilket betyder att sjuttio år gått vilket behövs för att en gran ska ha växt till sig så pass att den lämpar sig att avverka.
Pappa har varit med i hela dess livscykel, tycker det är så häftigt. Alla dessa minnen och berättelser jag får ta del av, det känns som om det vore så mycket längre tillbaka i tiden än vad min far är gammal.




Rester av en trädgård skymtar, äppleträd, krusbär, körsbär, stormhatt som lös upp med sin intensiva koboltblå färg. Den kändes så vacker mot de förfallna, röda men ändå vackra husen, så levande.
Rofyllt, stilla, tyst och naturligt samtidigt som skrämmande, öde, sorgligt. Men det är som med det mesta livets alla paradoxer.



På bilderna ser allt ut som om det vilade i en törnrosasömn. Jag vill behålla den här bilden i mitt minne och avstår från att lägga till bilderna inifrån husen vilka mer minner om en rivningskåk som bebotts av mindre lyckligt lottade människor.



Det växte mycket hassel här och pappa berättade att min farmor plockade nötterna och använde dem i bakningen. Allt togs om hand.


Nu kom vi fram till pappas barndomshem, Seglindstorp, Östansjö, Sköllersta. Här är det bebott. När vi varit här tidigare gånger har ingen varit här och det har varit lite igenvuxet. Men idag hade vi tur, ägaren Ronny från Stockholm var där och tog glatt emot oss och både han och pappa utbytte berättelser om huset. Han och hans sambo har haft det i elva år och vi kan nu känna oss varma i hjärtat att huset och platsen blir väl omhändertaget och får leva vidare i förhoppningsvis många fler år. Att det ska rymma mången skön, avkopplande stund och många glada skratt.



Vi fick gå in, så enormt kul att få se huset invändigt. Det mesta var sig likt tyckte pappa och var förvånad att det kändes så rymligt.
En del uthus var rivna men förövrigt sig likt.




De vackra dörrarna är kvar.


Yttertrappan, originalet i sten, kan vi skymta under den nybyggda trätrappan. Farmor ritade på trappans lodräta delar vackra mönster med krita för att smycka trappan.
Jag skulle plocka bort trätrappan, stentrappan ser så mycket finare ut och stämmer mer till huset. Men kul iallafall att den finns kvar och nu vet även Ronny hur det såg ut från början.


Jordkällaren var kvar och den verkar vara funktionsduglig. Men vad mer än som prydnad behöver vi en sådan till idag?

Inne i huset har tiden stått still. När Ronny och hans sambo köpte huset för elva år sedan var det bra nedgånget så de rustar upp det vartefter och vill gärna behålla och ta fram det ursprungliga vilket såklart glädjer oss.

Köket, vedspisen var borta men Ronny har sett att det står en i ett uthus, kanske är det den som farmor lagade all mat på och böjde pappas skidspetsar på.
Farmor var duktig på att laga mat och hon var en stark kvinna som hjälpte till med alla sysslor på gården då farfar jobbade åt sin far Otto i skogen. Detta mot att de fick bo här och förhoppningsvis någon mer slant i lön.

Pappa berättade om när farmor o farfar träffades. Farmor arbetade som köksa på Bysta Herrgård som ägdes av Baron Gripenstedt. Även min farmors far, alltså pappas morfar arbetade på Bysta som brandman och han skötte även om styckningen av alla djur. Han och hans fru bodde i ett hus ett stycke från Herrgården. Då min farmor och farfar träffades undrade min farfar om hon kunde laga mat. Ja om du ser till att det finns mat så ska den allt bli lagad svarade farmor och därmed var det klart.

Mat fick vi, som jag minns från min barndom, mycket vilt eftersom farfar jagade. Minns även hennes goda inlagda pumpor. Så gjorde hon alltid gräddtårta till alla kalas och jag och min kusin Susanne fnissade alltid och ville alltid ha av någon annan tårta för vi tyckte inte om farmors. Skulle säkert smakat förträffligt om jag åt den idag, men ungar o deras idéer. Som jag minns det var sockerkaksbotten lite gryning och fyllningen krossad annans. Låter hur gott som helst, ska jag testa någon gång.


I nästa lilla rum hade farfar sitt skrivbord och sina bössor. Han var med i Hemvärnet och så jagade han.

Här stod också julgranen. Dagen innan julafton förnissade farmor alla golv och avslutade i sovrummet så allt var klart till julaftonen. Det doftade visst väldigt gott.



Det här var vardagsrummet eller snarare finrummet. Dit fick man inte gå in, dörren var stängd, bara vid vissa speciella tillfällen användes rummet.
Tokigt kan jag tycka med dagens tänk, men så var det inte då.


På övervåningen var det en liten hall och det lilla rummet, som Ronny ursäktade, med alla kartonger, delade pappa och Olle på. Sängarna kan inte varit breda.
Bättre vore väl om de hade nyttjat finrummet till kontor och de hade fått var sitt rum. Men så tänkte man inte på den tiden.
På vintern sov pappa och Olle i köket i soffan för det var för kallt i deras rum, tills de fick ett slags element som värmde upp om inte hela rummet så iallafall blev tårna varma. Tänk så det var och då är det min pappa vi talar om.



Till höger låg farmor och farfars sovrum, det rummet var stort.



Vackra vyer var det genom alla fönster.

Pappa hade en tam kaja när han var liten. Det var visst någon sommargäst som fått den tam i stan och tog med den hit för att släppa ut den i det fria men den blev kvar och följde pappa till skolan. Han eller pappa säger hon, sa Klas och pappa. Men kajan störde undervisningen tyckte läraren så Tage fick inte lov till att den skulle följa med, så farmor fick låsa in den tills pappa kommit iväg till skolan. Så plötsligt en dag var den borta. Var det räven, hade den flugit iväg eller...



Vi säger tusen, tusen tack för att vi, på ett mycket välkomnande sätt, fick se oss omkring både inne och ute.

Jag och min far ❤️


Jag har en tavla som jag fått av pappa vilken är en målning av huset. Den tog jag fram från vinden och kanske får den hänga på ön. Idag berättade pappa att det var en av sommargästerna, Nilsson, som målat den och gett den till farmor i 40 års present. Se pappas notering på baksidan av tavlan.

Vidare åkte vi till Rönne.
På Rönne bodde tre syskon tillsammans två systrar och en bror. Brodern arbetade som söndagsskollärare. Hemma hos dessa syskon var det inte så inbjudande. Ibland blev de hembjudna dit och det var aldrig så att de bjöd på det färska brödet, nej det var gammalt mögligt bröd som det bjöds på. Det gäller att äta upp det äldsta först. Rent och fint var väl inget heller som de hade anammat.

Hur som, denna gård, som var en storbondegård med den tidens mått mätt, kom till försäljning och farfar bjöd på den och affären var tydligen i stort sett i hamn när Otto gick in och styrde om. Den gården skulle Kalle, farfars yngre bror, ha enligt honom. För Kalle var det lite synd om som hade en fru, Rut, från stan som inte var lika duktig som farmor med att arbeta på en gård. Otto menade att min farmor och farfar skulle klara sig gott ändå. Kanske ville han ha kvar farfar i skogen. Min farfar blev arg, lämnade nycklarna till Seglindstorp och tog familjen med och flyttade in till Hallsberg.

Ja, var det bra eller dåligt? Vem vet vad som blivit annars, hade jag ens varit född? Alla val leder till något.


Vilken dag vi haft, min älskade far och jag. En resa i tiden, en resa av hans första 14 år i livet.

Den kommer jag bära med mig som ett varmt minne och nu kan jag berätta den vidare till generationer efter mig tack vare dagens teknik och att vi tog oss tiden medan vi hade möjligheten.

Nu hoppas jag att vi, min far och jag, fortsätter resan i hans liv. En dagstur till och då från det att de flyttar till Hallsberg till han träffar min mor och jag kommer till. Sen får jag själv fylla historien.



Farfar & Farmor
Pappa Tage & hans storebror Olle

Gillar

Kommentarer

Kristina
,
Hej! Vad kul att hitta en historia om min hembygd och namnen är de allra flesta bekanta.
Jag heter Kristina Helle'n, idag.
Är uppvuxen i Joganbo Fd Skola.
Flicknamnet är Grönholm, om det låter bekant?
Arne Hellberg är min morbror och hans storasyster är min mamma Eivor.
Du får gärna höra av dig till mig på min mail eller via Facebook om det passar bättre.
Ha en toppenhelg !
Mvh Kristina Helle'n Kumla
Catrinostlund
Catrinostlund,
Hej!
Nu har jag talat med min far och berättat att du hört av dig. Arne hade visst ringt pappa när han fyllde 80 år- jättekul! Vi har ju gjort den här nostalgitrippen tidigare och en av gångerna när även min familj var med, det var strax innan Joganboskolan brann ned, stannade vi och talade med en man i lärarbostaden, din far? Och även din mor Eivor kom ut och hälsade. Mannen, som pappa inte minns namnet på, var vår brevbärare när vi bodde på Hagmarksgatan i Örebro, så våra förfäders vägar har korsats lite här och var. Tack för att du hörde av dig, jättekul! Du har kanske någon historia att berätta från deras tid där mina släktingar ingår 😃
nouw.com/catrinostlund